onsdag 31 december 2008

Nu börjar det roliga!


Man ska spara det bästa till sist eller hur?

Är nog den enda i hela världshistorien som älskar att pussla det enfärgade. Kan ju bero på att jag pusslar främst efter form, inte mönster.

Nä, riktigt rätt vaccinerad, det är jag nog inte.

Nu måste jag sluta och hoppa in i duschen, vill ju inte missa årets sista fest!

Årets sista dag kunde ha börjat sämre...


Inte nog med att dagen börjat med de bästa av saker:
  • Sovmorgon

  • Goa ungar

  • Nygriljerad juleskinka med massor med senap

  • Elva-kaffet i direkt anslutning till frukost (det är livskvalitet i en liten ask!)

  • Avfrostning av frysen (ja det låter ju inte så upphetsande kanske, men det resulterade i en liten glömd god glass till elvakaffet)

Jag upptäcker dessutom att jag har vunnit ett pris! Jag och min lilla blogg har vunnit pris. Alldeles varm om hjärtat. Tack goa Katinka! Att du fick priset, ja det är ju en självklarhet, med din fina mysiga blogg.

Så hur funkar det här priset nu då?

- Den som mottagit Nice Blog Award ska lägga upp en bild på den
- Länka till den fina person som utdelat priset
- Själv överlämna priset vidare till så många andra fina bloggar man vill och länka till dem
- Meddela dem i deras bloggar att staven är överlämnad och priset är deras

Så det är väl bara att sätta igång då. Jag ger priset till:

  1. Den person som helt ovetandes var en av dem som fick mig att ta steget att börja, nämligen Johanna. Nu har hon tyvärr slutat men bloggen finns kvar och jag hoppas att hon ångrar sig och fortsätter förgylla oss med sina texter.

  2. Lisa med bloggen Onekligen. Jag gillar feelgood-känslan. Att hon är smålänning också gör det ju inte sämre.

  3. Ung tant som har så fina bilder.

  4. Ulrika. Visserligen fullkomligt regnar det priser över den kvinnan, men jag kan inte låta bli. Den är ordinär på ett trevligt sätt. Den tilltalar mig.

Det var det! Nu får ni har en otroligt bra afton, så syns vi nästa år!

tisdag 30 december 2008

Dagens citat

Vi åkte ner till stans Spa för att jag skulle få massage. Maken var där redan och tanken var att vi skulle lösa av varandra. Ja, i teorin var det en bra idé, men när man blandar in de som bokar tiderna, tja då blir det inte rikigt lika lysande. Men det var inte det vi skulle prata om här.

Jag och barnen kom in och gick fram till akvariet för att spana in det. Där står lite bord och fåtöljer som det satt morgonrocksklädda spabesökare i. Skruttafis gled ner i en av fåtöljerna, tittar upp mot mig och ler lyckligt:
- Ahhh, det här är livet!

Det var bättre förr?


Min farmor hade inte rinnande vatten i huset. Det var brunnen som gällde. I ur och skur. Sommar som vinter.

Tänk er själva. Först ta på sig och gå ut, få hål på eventuell is i brunnen. Ta upp vatten ur brunnen (det brukar ju skvimpa över ganska bra). Brr. Bära in vattnet och värma på den vedeldade spisen. Sen kan man kanske börja tina till. Tvätta sig kanske, koka kaffe, tvätta kläder, laga mat.

Det var bättre förr eller?
Ska kanske inte klaga på mina dåligt isolerade rör upp till övervåningen där man får vänta på varmvatten i flera minuter.
Flera minuter! Jag kan stå lugnt bredvid kranen och vänta. Inte gå ut.
Ger lite prespektiv på tillvaron.

(Fast håll med mig om att bilden ser lite lantligt idyllisk ut?)

Snön ligger vit på taken


endast mullvaden är vaken.

Ta mig i kragen

Det där pusslet, den här bloggen och kylan ute - det är ingen bra kombination just nu.
Har en hel del på Att-göra-listan idag:
  • Promenad - känns kallt
  • Leta fram recept på efterrätt imorgon - känns jobbigt
  • Duscha - känns trist
  • Få av barnen pyjamasarna och få på kläder - känns så impopulärt
  • Sätta klart foder runt dörren - å herregud vad jobbigt, det inkluderar ju minst två promenader till garaget.
  • Göra veckomatsedel à la GI - känns så himla pretto
  • Dricka kaffe och äta chokladpralin - känns mycket mycket trevligt. Den tar vi!

måndag 29 december 2008

Julefrid gott folk!


Här kommer en bild på äkta julefrid.

Maken tog barnen med sig på stan. Jag ska under tiden sätta foder runt en dörr och gå en promenad. Jag lovar. Snart. Alldeles snart.

Ska bara lägga några till...


Pusselmatta? Jo, jag vet att det stör den äkta känslan av att pussla. Pillerill är 2 år, mer behöver jag nog inte säga va?

söndag 28 december 2008

Yr i mossan eller hur var det nu?


Hjärnan loggade jag ut när jag tog julledigt, det står helt klart.
Under julmiddagen skålades det på sedvanligt sätt för både folk och fä. Mest fä skulle jag tro.
En låg variant var att skåla för den gravade laxen och därmed också för Norge som fött upp den åt oss. Ja, jag sa ju att det var låg nivå.
I vilket fall som helst, jag tyckte det var en bra idé:
- Ja, det skålar vi för! Skål för Norrland!


Eh, vänta lite nu?
Geografi är ju faktiskt en av mina starka sidor.
Jag får skylla på Andersson.
Ja ni vet han.
O.P

Kul i jul eller VM i scanning...


Så där ja! Nu är jag tillbaka på banan igen, efter en paus hemma på landet.
Julen firad och klar. Inget nytt under solen där inte. Långpromenader och maratonätningar. Traditionsenligt och underbart på alla sätt.

Har dock ägnat en stor del av tiden med att scanna bilder. Min käre far hade en trevlig hobby när jag och min syster var små. Det var att fotografera. Svartvit film blev papperkopior i egna mörkrummet, färgkort blev diabilder. De svartvita har jag då (med sällskap) roat mig med att scanna. Så nu ska här bloggas!

Vi börjar med en bild från byn i vinterlandskap.

More will come, more will come...

tisdag 23 december 2008

Plötsligt händer det!

Imorse när jag vaknade hände nåt helt otroligt.
Efter sedvanliga 5 minuters mys med Pillerill, klev jag upp och var pigg!

Jag säger det igen: Pigg. Jag. På morgonen.

Skuttade upp, klädde på mig och nästan till och med gnolade en liten stump.

Så, nu väntar jag bara på fred i Mellanöstern, att svågern börjar gilla bönor, att finanskrisen vänder och lite sånt.

Hörde nåt nytt

Idag vid frukostbordet fick vi höra nåt nytt från Skruttafis:
-Upp med händerna, eller ner med löständerna!

Man lär sig nåt nytt varje dag.

söndag 21 december 2008

Förmodligen...


... ett litet barn som har haft roligt.

Skogen som försvann, del 2


Ska vi leka? Plockepinn kanske?

7400 cirka sisådär ungefär

Dagens målsättning avklarad:
  • Över 7000 steg
  • Komma ut på promenad innan det blivit mörkt
  • Ta in och klä granen
  • Få in lite julstämning i kropp och knopp

Nu är vi inne på överkursen: glöggprovning och tavlor i hallen.

Liten på stor sjö


Det här var inte heller igår direkt.

Att åka spark, det var sånt man gjorde förr, eller hur? Jag kan faktiskt inte komma ihåg när jag gjorde det senast. Nån gång på 80-talet skulle jag gissa.
Denna sparktur på is var dock i början av 70-talet, i Skinnskatteberg, där vi bodde tillfälligt under några år.

Nu när jag tänker på att åka spark, kan jag inte låta bli att tänka på Sällskapsresan 2:

- We call it a Kick!

lördag 20 december 2008

Kreativiteten flödar som vanligt

Skruttafis är en kreativ liten sexåring. Det sprutar idéer ur henne dag som natt. Det finns ingen hejd på det. Vi hejjar på allt vad vi kan och försöker hänga med i svängarna.
En klassiker är dagen hon vaknade och meddelade att hon tänkte bygga ett jetplan ihop med sin pappa. Den icke-förberedda pappan fick vackert pallra sig ut i garaget och sätta igång med bygget. Nu är hon inte helt omöjlig att förhandla med (bara ibland), så det gick bra med ett jetplan utan just jetmotorn.
En dag som denna när man städar, kan man hitta en ansenlig mängd teckningar, byggen, pyssel mm. Det mesta ser man vad det är, eller förstår vad det ska bli.

Men en prydlig hög med gummiband, som placerats längst in bakom skrivbordslådan till pysselbordet? Vad sjutton ska de bli för nåt?

Planen sprack med en gång

Typiskt mig!
Tänkte ut en grandios plan om att på julledigheten ha på mig stegräknare och uppnå minst 7000 steg om dagen. Maken var med på noterna också.
Idag är dag 1 och det har redan gått åt h-vete. Maken drog till stan för att supporta vännen M med bilinköp, samt minska julstressen genom att handla lite paket.
Stegräknaren? Den hade han nog inte en tanke på.

Moi? Jo, jag sitter ju här framför datorn...
Rent krasst kan jag skylla på en dotter som i natt la en pizza bestående av just pizza. Hon ligger framför TVn och piggar på sig rejält. Men det hela har gjort att min längsta promenad hittills har varit ut i tvättstugan i garaget. Så jag ligger nog på en 300 steg i dag totalt. Bra jobbat tjejen, eller kanske inte!
Men jag ska motionera dammsugaren en stund. Även golvmoppen ska få sig en duvning, tror jag, det ju ändå jul.
Kanske kan jag minimera skadan genom en promenad i mörkret senare, vi får se.

Eller är det så att julledigheten faktiskt inte börjar förrän på måndag? I så fall har jag ett legitimt skäl till att dra runt i nattpyjamas, fårskinnstofflor och oborstade tänder även i morgon?!

En svunnen tid


Det var inte igår denna bilden togs. Snarare 35 år sen ungefär.

Farfar var bonde (och kantor) och levde sitt liv på gården. Att slå hö var för honom lika naturligt som det är för oss att logga in på jobbdatorn. Det tillhörde jobbet.

Att se den här bilden, frammanar dofterna av nyslaget hö, ljudet av den gnisslande hö-kärran och känslan i handen av hur de blanskslitna träpinnarna i kärran kändes. Och givetvis också känslan av att det sticks på hela kroppen av torrt gräs.
Update: En klok äldre man i min omgivning påpekade att bilden var spegelvänd. Svårt att slå med lie på fel håll. Så nu uppdaterad med rättvänd bild.

Hem till byn



Den här bloggen är ingen temablogg alls. Min tanke är inte att den ska bli det heller egentligen, men den kommer nog att dra iväg i vissa riktningar.
En riktning är hemåt Småland. Hem till byn.

Hemma är för mig idag mitt hus här i Blekinge. Det är punkten som mitt liv kretsar kring.
Men hemma i byn, det är ju också hemma, fast på ett annat sätt. Ur-hemma.

Huset på bilden är min fars barndomshem, det var ju där allt började kan man säga.
Bilden är tagen tidigt 70-tal och är en diabild som blivit lite amatörmässigt scannad, därav kvaliteten.
Idag bor min kusin med sambo och barn i huset. De har renoverat upp huset till en dröm. Sparat det som var värt att spara men också förändrat det som var tvunget. Jag är oändligt tacksam för att de tog tag i huset och såg till det fick leva vidare.

Den här vyn över huset är det första som man möter, när man kört på grusvägen genom skogen ( nja, numera icke-skogen) och kommer hem. Hem till byn.

torsdag 18 december 2008

Hur man roar ett vuxet barn


Utöver pussel och kartor, finns det en företeelse som kickar igång mig totalt.
Vattenrutschkanor...
När vi närmar oss ett vattenland, då krymper min mentala ålder drastiskt.

Här ska åkas kanooooooooorr....

Förstår faktiskt inte riktigt varför, för karuseller och berg- och dalbanor har den motsatta effekten. Jag fixar knappt nyckelpigan. Bergbanan på Liseberg kan få mig att gråta, bara genom att titta på den.
Flume Ridern? Helst inte, om jag inte måste.
Balder? Hahahaha, skulle inte tro det va? Varför?

Men vattenrutschkana, jajamen!
Vilken tur för mig att varken maken eller Skruttafis är särskilt nödbedda heller. Pillerill har precis förstått tjusningen, men har väl inte riktigt fått åldern inne.
Numera planeras semestern efter vilka vattenland som finns i närheten.

Idag hittade jag det här stället, bara en timme söder om Berlin. Måste testas.

Annars är väl ett favoritställe det på bilden. I den svarta rutschkanan ser man absolut ingenting. Blir man lite skramsen, kan man alltid skråla Helan går för full hals, den räcker precis hela vägen ner.

Givmild


Du kan få en blå av mig, jag har ändå så många...
(Skruttafis, på den tiden Gyllene Måsen fortfarande hade bollhav)

onsdag 17 december 2008

Längtan


Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång....?

En mörk dag som denna, när man på jobbet inte ser havet som man vet finns där utanför fönstret, ja då kan man lätt börjar längta efter såna här vyer, eller hur?

Barnrumsdörr


Skruttafis går i förskoleklass och har precis knäckt skrivkoden.

Fler idioter på vägen...

Idag körde det om en bil till, vars förare kastade ut en fimp.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga riktigt...

måndag 15 december 2008

Lussetåg med stödtecken

I dag var det lussetåg med Skruttafis och hennes klass.
Eftersom deras klass ligger vägg-i-vägg med en klass med funktionshindrade barn, har de tåget tillsammans.
Hälften av sångerna sjöngs både med munnen och med händerna. Så idag har vi lärt oss tecknen för både tomtar, julklappssäckar och rödnosade renar. Typiskt användbara tecken eller hur? Klart mycket bättre än det här i alla fall, haha.
Men vad imponerad jag blev av de små goa liven. Visst har jag förstått att de tecknar mycket även i Skruttafis klass, men att de var duktiga, himmel!
En annan reflektion var att det som vanligt var lite si och så med tonsäkerheten. Det var så där lite halvt falskt på ett gulligt sätt, precis som det ska vara i småskolan. Men sen, när det sjöngs med tecken, då blev genast sången mycket mer ren?! Märkligt eller hur?

Summa summarum, det var ett väldigt trevligt sätt att starta måndagen på!

söndag 14 december 2008

Positivt överraskad!

Kalas med tjocka släkten idag. God mat som alltid och en rasandes smarrig tårta.

Vår present till födelsedagsbarnet var helt klart en succé!
Gapskratt, svett och tävlingsinstikter kom fram hos alla.
Alla ville testa, från tvååriga Pillerill till sextiofemåriga morfar.

Så här roligt var det länge sen jag hade. Idag har jag skrattat med hjärtat. Det behövdes efter senaste tidens dåliga förkylningshumör.
Tusen tack underbara syrran att du önskade dig ett Wii Fit i 40-års present!

fredag 12 december 2008

Återanvändning?

Bara en fundering kring Idolfinal-låten.
Visst låter den väldigt lik gamla 80talshiten Nothing's gonna change my love for you, med Glen Medeiros??

I vilket fall som helst, en ganska trist låt. En ballad som vanligt.

Som maken sa, i Globen ska det inte vara nån ballad, det ska vara rejält ösigt.

onsdag 10 december 2008

Tiderna förändras

En liten reflektion efter dagens id.
Idag har jag börjat förbereda mig för att byta rum på jobbet.
Nån annan behöver mitt rum bättre, och konsult som jag är så flyttar jag utan gnäll.
I rummet jag ska flytta till finns redan en konsult-kollega och inte minst en sjusärdeles massa bråte.

Strukturfaschist som man är kunde jag inte hålla mig. Här skulle rensas. I alla fall så mycket att vi kan möblera om och slippa sitta med ryggen mot dörren.

I några jalusiskåp hittade vi saker man hade glömt fanns, typ millimeterrutat smörpapper, karbonpapper och stämplar anno 1900 kallt.
Där var skrivregler från 70-talet, 80-talet och 90-talet.
Grafiska profiler från när företaget tillhörde en helt annan koncern.
En hel låda för alla dessa småprylar man hade bara för att hålla reda på alla papper. Pärmetiketter, fenor ( ni vet såna man klistrar på över hålbilden för att det ska hålla bättre), olika hålslag för olika hålbilder och små klisterlappar för märkning av papper.
Blanketter för sortering och arkivering av papper. Sigill.
Etiketter för disketter. Etiketter för adresser på kuvert. Etiketter för att organisera olika etiketter (nä, nu överdrev jag nog lite).
Pincetter, dymoapparater.

Det som slog mig var att vad mycket mer småsaker man hade förr på kontoret. Idag använder vi ju faktiskt mycket mindre småprylar. Vi kanske inte har kommit till det papperslösa samhället, men väl till det pryttel-lösa, eller?

tisdag 9 december 2008

Men lille killen...

Jag vet att du just lärt dig klippa med sax. Att det är hur kul som helst.

Men det här var inte ditt smartaste drag, lille goe Pillerill.


"Blendande" intelligens

På väg hem från jobbet idag blir jag omkörd av en bil. Inte så uppseendeväckande kanske, haha.

Men när bilen precis kört om, slänger nån ut en cigarett. Den landar, fortfarande glödande, precis framför min bil.

Varför gör man så? Det fattar jag mig inte på! För det första kan jag inte förstå att man röker i sin bil överhuvudtaget. Om man nu planerar att med tiden sälja bilen, då har man ju drastiskt dragit ner antalet presumtiva köpare.
För det andra, tror man att fimpen liksom bara försvinner om man slänger ut den? Ja, jo, den försvinner ju ut ut bilen, det är sant. Men vem hade man tänkt skulle plocka upp den?
Sån nonchalent attityd har jag svårt för. Den där: - ah, jag orkar inte bry mig, det får nån annan fixa.

Mycket märkligt.
Nu när jag skriver detta, kommer jag ihåg att jag råkade ut för samma sak på väg hem förra veckan. Med tanke på att det var på samma sträcka vid ungefär samma tid, får man ju hoppas att det var samma person.
Så att det inte finns fler menar jag.

måndag 8 december 2008

Traditionsenligt




Helt enligt traditionen, hade vi pepparkaksbak hemma hos goda vännerna A&G.

Ni vet hur det blir. Barnen är överförtjusta till en början. Det kavlas och mjölas både lite här och där. Det kivas om kaveln. Det försvinner en ansenlig mängd deg i små magar. Det blir små kakor. Det blir stora kakor. Det blir olika höga kakor. Det blir kakor som inte riktigt blir som det var tänkt.

Barnen tröttnar.

Vi vuxna tar över och bakar ut ungefär 75% av degen. Julmusik på. Glögg i koppen. Glömmer ugnen.

Tack A för ditt traditionsbevarande! Det var alldeles förträffligt roligt, som vanligt!

söndag 7 december 2008

Lite makaber hobby kanske


Vi har en bok som handlar om skelettet, där man bl a berättar om att det i mitten av benen finns benmärg. Skruttafis, 6 år, suger in allt som står i den här boken och förpassar inte ett tillfälle till att citera valda delar.

Eftersom vår söndagsmiddag idag var OssoBuco, passade vi på att visa Skruttafis benen med benmärg.

Efter en fiskestund i grytan och sen lite klurande, visade hon stolt upp tallriken.

Ett litet färdigt benpussel.

That´s my girl!

Förkylningen vs Nipe, 11-0

Just nu har förkylningen from hell tagit ett starkt grepp om matchen.
Visst, hostan är väl nästan borta. Men bihålorna!
Hallå! Hur täppt kan man bli?
10 dagar med nässpray och pencillin utan resultat. Nu måste jag vara utan sprayet några dagar.
Man ska inte gnälla över småsaker jag vet, men just nu är det tungt.

En kompis sträckte fram ett doftljus och bad mig säga vad det luktade.
Tja, ingenting.
Nähä, kanel och lagerblad tydligen.

Jag går en doftlös jul till mötes.

torsdag 4 december 2008

I kampen mot förkylningen from hell.

Ikväll har jag testat att droppa nån goja i hett vatten och sen andats in ångorna.
Så här på femte veckan med förkylning ska jag erkänna att läget är smått desperat.

Vi kan sammanfatta det så här:
Jädrar i min växellåda!!!!!!!!!!!!!!

Hjälpte det? Ja, för stunden, absolut. Men på lång sikt - det återstår ju att se.
Enligt förpackningen ska detta upprepas tre gånger dagligen. Det betyder att mina kollegor får en kul syn i morgon...

Oh, you're so busted!

Det saknas ett gäng med pepparkakor i barnens adventskalender och tjuven har lämnat tydliga fingeravtryck, eller ska jag säga nappavtryck?
Hoppas det var gott lille Pillerill!
(ja, jag vet att nappen på stolen är suddig, men samma kille har kladdat på linsen)

onsdag 3 december 2008

Positivism

Igentäppta bihålor är inte bara av ondo.
Blöjpåsar luktar inte hallon eller hur?

I min värld luktar de just nu...

...nada.

Nu är det nog dags

Tre bokhyllor ska bli två.
Ingen lätt match när man är på det nostalgiska humöret.

Men min kartbok från skolan...
Sovjetunionen. Tjeckoslovakien. Jugoslavien.

Nu är det nog dags för dig, gamla trotjänare...
Du får kanske sällskap av en bunt Starlet från 1983.

När skogen försvann... del 1


Till en början var det som ett spännande äventyr.
När vi skulle svänga in på grusvägen och inte riktigt kunde orientera oss.
När vi kom hem med vatten, batterier och lampolja till föräldrarhemmet och i retur fick med oss älgkött, bär och grönsaker till en elgaranterad frys.
Uppsluppna gick vi runt och tittade på förödelsen, fotograferade rotvältor och bortblåsta friggebodar.

Det var en mysig helg. Hela familjen samlad i det kalla huset med tända ljus överallt.
Det var en rolig helg. Jo, vi skrattade mycket den helgen.
Galghumorn kom fram.

Mycket av föräldrarnas skog hade blåst ner, men what the hell? Det var inte mycket om man jämförde med grannarna. Försäkringen täckte en hel del och ekonomiskt var det bara illa, inte katastrofalt.

Jo verkligen ett äventyr. Folket hemma i byn berättade sina historier om hur takpannorna flög, vinden dånade och om hur man inte ens kände igen sig på sin egen gård.
Det roade oss, piggade upp våra vintertrötta själar.

Men det var ju bara i början.
Sen kom verkligheten ikapp.
Undan för undan. Litet i taget.
Fortfarande.

tisdag 2 december 2008

Man ska inte klaga...

Det är inte så dumt med höstkvällar ändå...

måndag 1 december 2008

Femtonspel

Vi har startat ett 15-spel hemma. Ett sånt där litet spel där man måste flytta på minst en sak för att kunna placera nåt annat där man vill ha det.
Fåtöljen flyttades ut i hallen för att ge plats åt sekretären i sovrummet. Där sekretären stod, ska en bokhylla få plats. Bokhyllan står just nu i hallen dit fåtöljen flyttades, där har vi trångt just nu, hehe.
I gästrummet dit bokhyllan ska ( och ytterligare en bokhylla till ), står just nu två garderober som ska ut i förrådet för lite mellanlagring. Garderoberna har provisoriskt tjänstgjort som bokhylla sen vi flyttade hit. Det är fyra år sen. Hur lång tid är maxtiden på ett provisorium??
ExtraTVn ska upp i hallen, så småningom kommer nog en antennsladd också, men den ska dras genom vinden. Vinden saknar isolering, så antennsladden får vackert ligga kvar på väntelistan.
Att isolera vinden, det känns ganska akut just nu. Elbolaget skrattar gott när de ser vår mätarställning. Efter vinden ska hallen få nya tapeter, nytt tak och antennsladd som sagt.
Ja, just det ja, glömde att källaren saknar lite isolering och innertak, det måste fixas innan hallen.
Och i garaget, där står allt som ska ner i källaren.

Så här kan jag hålla på en stund. Misstänker att jag återkommer i ämnet.

" Den som har ung fru och gammalt hus - har arbete nog" ( Okänd)

Krankenhaus

I vår familj pågår just Snor-mästerskapet. Själv leder jag stort i distansdeltävlingen med över fyra veckors snorighet.
Jag bestämde mig tidigt att se hösten med blida ögon. Att inte förbanna mörkret utan att med friskt och glatt humör göra det bästa av det. Så j-kla bra det gick då?! Nu går jag här med ett snorberg stort som IKEAs centrallager i bihålorna. Hostar så jag tappar andan.
Men jag är trendsättande i alla fall, för både Pillerill och Peter har hakat på. Skruttafis, hon nöjer sig med lite småhost och en lös tand än så länge, hoppas att det stannar vid det.
Men nu ska vi inte hänga läpp för det! Vi får bryta ihop och komma igen!

söndag 30 november 2008

God adventskalender


Nej, nu är det på sin plats att återupprätta lilla mormors heder.

Varför inte få en pepparkaka varje dag i advent, som motpol till chokladkalendern? Det tyckte mormor var en bra idé för några år sen. Det blev en succé! Skruttafis klargjorde tidigt i höstas att hon minsann väntar sig en kalender även i år. Mormor bakar så svetten lackar... det är tur att det bara är fyra barnbarn. "Bara" 96 kakor med garnityr och snöre...

lördag 29 november 2008

Född på stenåldern, eller? Del 2


Skruttafis kommer och frågar mig en dag:

-Mamma, när du var barn?

- Ja?

- Kommer du ihåg dinosaurierna?



Men reptilhjärnan var snabb och svarade glatt:

- Nä sötnos, men fråga mormor!


(förlåt, lilla mamma...)

Okej...då kör vi!

Alternativ rubrik: Född på stenåldern eller?

Just nu känner jag mig född på stenåldern.
Lägga upp en blogg, välja mallar, teckensnitt och färger. Nya ord. Ny värld.
Det här kan bli spännande!


( och nej, jag är faktiskt inte en dinosaurie, bara lite ovan. Hav tålamod.)