Kiv och gnabb

Lätt bråttom innan orienteringen idag går jag in för att säga till barnen att det är väldigt hör tid att byta om. Hittar Skruttafis djupt försjunken i SVT Play. Bredvid sitter Pillerill som minutöst klipper ner nåt gult i mikroskopiska små bitar som sprider sig över det nystädade golvet. Det visar sig vara korten till ett spel. Pillerill får skäll och Skruttafis bryter ihop, det är ju hennes spel. Hur hon undgått att se vad han gjorde är en gåta.

Nåväl, får ut raringarna i hallen och ber dem klä om, kläder ligger framme. Själv ska jag byta om, fixa vattenflaskor och ringa en vän för att kolla upp en grej. Under telefonsamtalet blir rösterna från hallen mer och mer högljudda. Lägger på och hittar ett kaos i hallen. Två barn som bråkar och skriker. Ombytta? Skulle inte tro det va?

Den lilla stressade tvåbarnsmamman blir arg och skäller. Efter mycket om och men kommer vi i alla fall ut i bilen, där jag inser att det inte alls går att lägga en läckande vattenflaska i sätet.

På vägen försöker jag lite mer pedagogiskt prata med barnen:

- Hörni barnen, det är väldigt tråkigt att bli arg på er hela tiden. Men det är också väldigt konstigt att när vi vuxna ber er om nåt, ja det enda som händer är att ni bråkar med varandra. Ni gör ingenting av det ni blivit ombedda att göra, utan ni börjar istället bara bråka, slåss och skrika. Jag fattar inte varför det är så.

- Mamma, det är syskonkärlek.

Vad svarar man på det?

De kan när de vill