lördag 20 juli 2013

Gott

Kan bara sammanfatta situationen just nu som:
Gott.
Gott
Gott
och
Gott

Bloggen kommer igen en annan dag, just nu utloggad och avslappnad.

torsdag 11 juli 2013

Mmm, mountainbike - del 2

Idag cyklade vi hem från en liten miniorienteringsrunda. Så först lite kontrolletande och sen cykel hem. En mil med lite asfalt, lite skogsväg, lite grusväg och lite stig. En perfekt träningsrunda med andra ord.
Enda smolket i bägaren var avsaknaden av vadderade cykelbyxor... Aj.

onsdag 10 juli 2013

Mmm, mountainbike - del 1

Sent omsider har Skruttafis och jag påbörjat vår (gemensamma) träning inför CykelVasan 2013. Fem veckor kvar och en vecka försvinner när hon ska på orienteringsläger.
Nåväl. Loppet är bara 3 mil och vi har inga planer på att göra nån bra tid. Målsättningen är att göra debut på MTB-lopp och ha roligt.

En kilometer hemifrån har gamla rävar från en avdelning i vår orienteringsklubb, märkt ut ett terrängspår i skogen. Spåret är 3,25 km och passar alldeles ypperligt för MTB. Backigt och snirkligt och vackert.
Idag tog vi ett varv med en liten omväg dit, så totalt kanske 6 km drygt? En paus på mitten för att äta lite smultron.

Lusten att cykelträna är väckt!

måndag 8 juli 2013

Oh, oh, orientering - del 12

Tjugosjö 2013

Aumen, som Blekingarna säger - då ska vi analysera sträcka 19. Eller i alla fall min insats i skogen.
Förgående år har jag haft sträcka 15 och sprungit mellan kl 7 och 8 på morgonen. I år fick jag inte starta förrän runt 10-snåret. Inte alls min kopp av te, med tanke på det vackra, men ack så varma vädret.
Fullt medveten om både min värmekänslighet och väderprognosen, laddade jag hela lördagen för detta. Resorb, vatten, bra mat och allt det där.
Nä. Kroppen ville inte ändå. Men vi tar det från början...
Kom ner till TC och försökte få klarhet i när jag kunde tänkas starta. Ingen visste, ingen verkade heller alltför intresserad av att hjälpa till att ta reda på det heller. Nåväl, bäst att göra sig beredd i alla fall. På med de för dagen inköpta benskydden. Sen till det viktigaste av allt - nagellacket! Som traditionen bjuder ska naglarna målas som en orienteringsskärm. Lite sunt förnuft sa oss att tio naglar är överkurs, så det blev bara tummarna. Sen SportIdent i fickan och kompassen. Var är kompassen? Den låg lägligt i Silverrävens ryggsäck. Synd bara att han gått till duschen. Fick låna syrrans, som är likadan som min. Sådär, nu var både kompass och SportIdent i fickan.
Speakern meddelar omstart om 10 (!)minuter. Tack för framförhållningen! Rusar till växlingsfållan för töm/check och inser att mer måste tömmas. Rusar till toan och sen tillbaka till fållan.
Går in, trängs med de andra och speakern börjar räkna ner sekunderna. Fållan fylls av pip från alla GPS-klockorna. Utom min då, för den ligger i väskan...


Starten går och innan vi kommit ut i skogen är jag sist i klungan, som vanligt. Redan halvvägs till 1:an känner jag hur stumma benen är och hur tungt det är.
Tar dessutom en liten omväg till kontrollen  så humöret är på nedåtgång. När jag stämplat brakar det till i skogen och en annan löpare kommer och ser allmänt vimsig ut. Haha! Jag var inte sist!!! Kortvarig skadeglädje, för innan 2:an är han förbi.
2:an till 5:an går utan större problem egentligen, men jag är så trött, tung, varm och känner värmehuvudvärken för varje steg jag tar. Humöret blir inte bättre av faktumet att jag redan känner så.
Äter blåbär lite här och där. Stannar en stund vid vätskekontrollen och dricker några muggar. Häller inget vatten över huvudet, trots att jag behöver. Förmodligen har väl redan hjärnan börjat tackla av.
Fram till 9:an orienterar jag bra och när jag stämplat hör jag återigen ljud bakom mig. Där kommer han igen, gubben från första kontrollen. Liten höjning av humöret i alla fall. Jag orienterar bra i skogen, så det är ju bara formen och orken som inte finns.
Fram till 11:an är sen hjärnan helt slut och jag springer till fel kontroll  vid fel sten. Bara 50m från rätt kontroll visserligen, men det räcker för att köra ner humöret igen. Nu vet jag inte riktigt om jag ska gråta eller vara arg så jag är lite både ock. Mentalt helt slut i rutan. Drar långa monologer om hur korkad jag är som tillåtit mig gå upp i vikt, hur misslyckad jag är som ideligen missar mina träningsmål, hur dålig jag är som inte tål värme osv, osv. Nån gnutta tävlingsinstinkt finns i alla fall kvar, jag är i alla fall hela tiden i rörelse framåt, men mentalt står jag still och slirar i helt fel hjulspår. Lägger alldeles för mycket av min knappa energi på att älta negativa tankar.
12:an tar jag utan problem (ja, rent orienteringsteknisk då) och tar ett bra vägval till 13, om än ganska lerigt.
Tappar modet igen när jag ser att det är ganska långt till 14. Springer ner mot diket och övergången men väl vid diket ser jag ingen övergång. Tittar vänster, där den enligt kartan kanske borde vara. Ingen övergång. Tittar höger och ser en snöstake. Väljer att försöka hoppa över diket, men inser snart att det kommer sluta med två skor som fastnar i bottenleran. Går sen höger trots att förnuftet och kartan säger att övergången är åt vänster. Självklart är det fel. Snöstaken står där och skrattar åt mig när jag kommer fram. Bara vända och springa tillbaka, förbi där jag var och fram till övergången som mycket riktigt var där till vänster. Går sen i den vita skogen mot vägen. Ser en kille som i full fart springer rakt ute i björkslyet med en väldigt fart. Wow, tänker jag i mitt värmeslag, vilken snabbing! Och i sån skog, dessutom!  Nån minut senare, när jag kommit ut på vägen inser jag att han ju sprang på den! Om jag hade kollat lite på kartan hade jag upptäckt att jag enkelt kunnat gena ut på vägen tidigare.
Går resten av vägen till 14. Har liksom gett upp. Hör hur speakern har prisceremoni och inser att jag kommer springa i mål mellan speaker och publik. Vill inte! Vill bara skita i allt, ta bakvägen in i mål, vill bara gråta. Vill bara ligga ner. Huvudet dunkar och kroppen är så tung, men svettas knappt inte. Hej värmeslag, så tråkigt att du bestämde dig för att hälsa på.
Massor med folk hejar på upploppet och jag kan inte titta på dom ens. Pillerill hoppar in på upploppet och springer med mig sista biten in i mål och jag kan inte ens glädjas åt det.
Silverräven serverar två huvudvärkstabletter, vatten och två Resorb.  Det räddar nog resten av dagen, för det tar inte mer än nån timme så är jag mycket piggare. Men jisses vilken mental härdsmälta!
Börjar jag tänka negativt ute i skogen, är det lätt att jag springer där och muttrar för mig själv. Det har jag jobbat med en hel del i vår och tyckt att jag lyckats vända mina tankebanor, men det här var ett rejält bakslag.
Summa summarum: Mentalt totalhaveri men orienteringsmässigt helt ok. Nu när det lagt sig lite, kan jag känna att det var en rolig bana att orientera. Hade kroppen känts ok och vädret varit lite mer Nipe-vänligt, hade jag nog fått ett mer härligt minne från tävlingen.

söndag 7 juli 2013

Först och sist

Vi var först på campingen till Tjoget!
Vi och fyra andra familjer från klubben tänkte ha en liten återträff från O-ringen, så vi hade bokat in oss på Tjoget redan på fredagskvällen. Vi rullade in på åkern och gissa om vi blev långa i ansiktet när vi var först på plats. Familjens devis lyder: "Vi är aldrig först, men ofta sist", så det här hör verkligen inte till vanligheterna.
En och en halv timme väntade vi innan resten av familjerna rullade in.
En mycket trevlig grillafton hade vi  sen med både många skratt och många mygg.

I tävlingen kom jag sen sist på min sträcka, av de som stämplade rätt. Ja, det var en sorglig historia, som kommer i senare inlägg.

Efter tävlingen åkte vi till Kosta Outlet för lite mat och shopping (träningskläder, såklart).
Väl där gick vi fullständigt i däck och Silverräven orkade inte köra hem, så vi la oss i vagnen och vilade en stund.

Självklart var det sen tomt på parkeringen när vi hoppade in i bilen för att köra hem.
"Vi är aldrig först, men ofta sist"...

onsdag 3 juli 2013

Oh, oh, orientering - del 11

Havs-OL, dag 2 Järnavik

Vaknar av att det bultar på husvagnsdörren. Det är svågern som kommer med son, kaffetermos och ett enerverande glatt morgonhumör. Det är bara att gilla läget och sälla sig till den glada vakna skaran. Lite smått huvudvärk fortfarande men inte mer än att det funkar.
När jag kommer ut från campingens toalett börjar det regna. Lika bra att se positivt på det så dagens "theme-songs" börjar poppa upp, självklart på temat  regn. Miss Li's tolkning av Pughs "Här kommer natten", blir till:
" Här kommer regnet, dabidabidabida...
" å när det kommer, ska jag springa genom skogens alla snåååår"
" å om det går, ska jag springa i mål och hem igen"

Prince gamla hit, blev till "Stupid rain".

Ja, osv, osv. Funkade bra för att mota både morgonhumöret och tävlingsnerverna.

Insåg sen att vi började få bråttom till Skruttafisans start. Gick iväg på den 2km långa sträckan till starten och tog en liten paus på mitten för att plocka lite smultron vid vägkanten. Väl framme var det toakö och sen skulle nummerlappen sättas fast. Kallt började det bli och framförallt ont om tid. Skickade iväg henne till starten och stod sen i toakön igen för min egen del. Det visade sig sen att det stackars lilla flickebarnet missat sin start med 4 minuter... Bad mummy som inte hade koll på klockan ordentligt...

Värmde upp lite för lite, men det var så kallt och blött att jag bara ville komma iväg.

1:an gick bra och utan problem.
På väg mot 2:an blir jag alldeles lycklig av få springa i den vackra Svalemålaskogen med havet bredvid mig att jag tappade koncentrationen en liten kort stund. Kort, men tillräckligt länge  för att missa genomgången i staketet. Anade det bara strax efter men korkat nog fortsatte jag framåt lite till. Det är svårt att backa tillbaka, men nångång kanske jag ska begripa att det är just det man borde göra i såna lägen. Det kostar oftast mer att ta en omväg sen, än att backa lite och ta rätt väg. När jag väl inser att jag verkligen har gått förbi, ja då får jag vackert fortsätta runt en väldigt lång omväg och ta stigen upp för berget och ta kontrollen från nordväst. Hittar den visserligen bra i från det hållet, men det kostade en massa minuter och ilska.
Inga större problem med 3:an, 4:an  och 5:an, men det beror till stor del på att det vimlar av folk  och kontroller här. Folk irrar hit och dit och tokskrattar åt sin vilsenhet och det ropas kontrollnummer på korsen och tvärsen. Hjälper folk och får hjälp i en salig blandning. Rena rama O-ringenstämningen där ett tag.
Inga problem med 6:an heller mer än att det är svårt att ta sig fram så jag kommer ut från kontrollen på fel håll. Tar sen beslutet att gå tvärs genom skogen till den andra norrgående stigen, med tanken att lägligt passera drickastationen på vägen mot 7:an.
Klättrar över ett staket och får hoppa ganska högt utan att se vart jag landar. Går hyfsat bra, men känns i vänsterfoten än idag. Får lite fart i benen och ska bara runda söder om en blöta för att sen komma på stigen. Den där blötan är mycket mer utbredd än det ser ut på kartan och jag hinner många steg ut i det innan det tar tvärstopp. Går ner mig till knäna och fastnar. Fötterna sugs fast och jag är tacksam att jag inte tappade balansen och trillar. Kommer ingenstans och får ett fnitteranfall. En ung tjej undrar om jag behöver hjälp och är på väg ut i blötan för att sträcka fram handen. Nej! Kom inte hit, då fastnar du med! Drar sakta upp en fot i taget, för att inte tappa skorna och balansen.
Framme vid drickastationen går jag först åt fel håll, men kommer på mig snabbt. Hittar sen lätt 7:an, även om jag nu i efterhand ser att jag förmodligen skulle vunnit på att följa stigen till höger om drickat och tagit den söderifrån.
På väg mot 8:an tar jag faktiskt en kompassriktning! Inte så vanligt att jag gör det, men här känns det befogat. Precis strax innan kontrollen får jag nåt i ögat och lyckas inte få ut skräpet, men väl kontaktlinsen. Hm, intressant att ha bara en lins inne. Avståndsbedömningen pajjar och det blir ganska suddigt, fast ändå inte. Skum känsla.
9:an tar jag utan problem.
10:an är lite lurig på slutet men mest för att jag ser så dåligt. Mycket smått runt fötterna gör att jag inte vågar springa här.
Sen bara 11:an och slutspurt.

Går ut på bryggan och kliver ner på badstegen med skor och  byxor för att få bort leran. Går till husvagnen och byter till torra kläder och regnjacka.
Hälsar på Peter, en annan orienteringsbloggare, som spurtade i mål som en hel karl ;)
Går upp på berget för att titta på min svåger och min kollega som tillsammans paddlar kajakorienteringen. Står där uppe med Silverräven och konstaterar att vi står på platsen där han friade. Riktigt så romantiskt blir det inte nu, för regnet kommer.
Silverräven har inga regnkläder så vi halkar ner från berget. Går sen upp igen med syster och spanar på kajakerna som är långt borta vid Tjärö. Regnet kommer tillbaka, med besked! Det regnar på tvärsen och min regnjacka ger upp. Fryser som en galning men skam den som ger sig. Svåger och kollega paddlar sig till en femte plats av tretton, inte illa för att vara första gången.

Tar en kopp kaffe, packar ihop vagnen och drar hem. Tar en lång varm dusch och åker sen till Rehabiliteringen på Karlshamns sjukhus och hälsar på min kompis man som brutit båda benen/knäna väldigt illa. Den där orienteringsglädjen blir inte mindre av vetskapen om hur lyckligt lottad man är som KAN springa. Där kommer jag in till honom, överfylld av upplevelser av skogsdoft, regn, lera, blommor, sol, rörelseglädje, ja allt möjligt och där ligger han. Vit som ett lakan efter en månad på rygg med benen i ställning  och berättar att han kanske snart kan komma ut i rullstol på gården och ha en liten picknick med fru och barn.
" Här kommer regnet, dabidabidabida..."

Tacksamhet är ordet.

måndag 1 juli 2013

Oh, oh, orientering - del 10

Havs-OL dag 1, Tjärö

Ja, hej och hå. Vaknade med postmigrän-känningar efter en natt med ganska dålig sömn. Första natten i nya vagnen, så ovan vid sängen och kallt. Nåväl, det goda humöret överskuggade det hela och det är ganska gott med Resorb och Eeze till frukost. Typ.
Eftersom vi som vanligt varit lite sena med att bestämma oss, så blev vi tvungna att åka båten över till Tjärö redan kl 8 (därav beslutet att sova i husvagnen trots att vi bara bor några mil från tävlingen). Morgonstund har guld i mund, det inser jag de få gånger om året jag är uppe med tuppen. En fantastisk båttur över till Tjärö, med strålande sol och vackra vyer.
Väl på ön väntar vi in nästa båt, där Silverräven och fler ur familjen bokat sig.
På TC sätts klubbflaggan upp samtidigt som nån i klubben hånar meterologen som förutspått regn. Vaddå, regn, här är ju alldeles strålande!? Big mistake, big mistake.
På grund av huvudvärken väljer jag en Öppen Motion 7, trots att den bara går på norra delen av ön. Jag har aldrig varit på södra delen och hade sett fram emot detta. Men, lyssna på kroppen kändes vettigt så ÖM7 skulle det bli.
Silverräven som skulle springa samma, går med mig till starten och springer i väg fem minuter före. Psykologiskt det där att han springer ut före, så jag slipper bli omsprungen...
Startstämplar och springer iväg.
Döm om min förvåning när jag på väg mot 1:an ser Silverräven, som kommer från ett helt annat håll! Frågar lite skadeglatt vad han gör där och får väl ungefär den responsen jag förtjänar, hehe.
Vägen mellan 1:an och 2:an känns lätt, här gick jag och Pillerillen bara för några veckor sen. Det börjar dock dugga lite, men regn är ju bara blött vatten så vad gör väl det? Lite regn skadar ju aldrig, eller? Varken kontroll 2 eller 3 är några problem, mer än att jag känner att det går så sakta.
På väg mot fyran  tvekar jag lite när jag kommer fram till ängen, och kan inte riktigt bestämma vilket håll jag ska ta, söderut genom samma grind som jag kom genom innan, eller norrut mot den norra änden för att sen springa genom starten igen. Förbannad på mig själv att jag inte läst PM, för jag vet inte om jag får korsa stängslet eller måste gå genom öppningarna. Väljer södra vägen och när jag närmar mig 1:an igen som jag ska förbi, träffar jag på mina föräldrar som villat bort sig bland klipphällar och stenmurar. Tar 4:an utan problem och springer med gott humör mot 5:an och nu övergår duggandet i vanligt regn.
Här kommer det första hjärnsläppet. Går upp precis till vänster om branten och ska sen bara fortsätta uppåt och ha den lilla branten på höger sida om mig. Jodå, har branten på höger sida om mig, men FEL brant. Får det inte riktigt att stämma när jag passerat, men fortsätter ändå framåt en bit tills jag inser att jag måste vara galet. Går då lite snett bakåt för att läsa i mig på nåt (i det här fallet havet och en liten snip/brygga/udde). Får fortfarande inte rätsida på det utan går tillbaka till den stora branten och börjar om på nytt. Hjärnan är ännu inte helt påkopplad så jag drar åt vänster igen. Nu inser jag att jag är för långt till vänster och undrar högt "HUR SVÅRT KAN DET VARA EGENTLIGEN???!!!".
Går nästan spik på kontrollen sen, men hamnar fel sida en klippa och ser den inte, så jag lägger några minuter till på att irra lite.
När jag tagit kontrollen och försöker ta mig mot 6:an, öppnar sig himmeln och det fullkomligt vräker ner, fast snett från sidan. Kompassriktningen som jag nog hade behövt här struntar jag i och nu kommer jag snett redan med en gång. Korrigerar det och tar mig sen till kontrollen utan större problem, mer än att det ju regnar så man knappt ser.
På väg mot 7:an lyckas jag få lite kontakt med huvudet och stannar där kontrollen ska vara. Problemet är bara att jag inte ser den! Med tanke på hur jag betett mig innan så börjar jag tvivla på att jag verkligen är på rätt ställe och börjar gå framåt för att försöka hitta nåt att läsa in mig på. Inser att kontrollen borde varit där jag stod och hittar den bakom lite buskar. Nä, nu får det vara nog med hjärnsläpp tänker jag och springer mot 8:an, bara för att där stå som ett fån och inte hitta den heller. Tittar mig 270 grader runt om och självklart var kontrollen i den sektor jag inte kollat i. Går några meter iväg och får då en hint av en medtävlande om att jag borde titta lite bakåt. Aha! Där bakom stenen var den lille rackaren.
9,10 och 11 var sen inga problem, men de tre bommarna innan gav en urusel tid. Kom i mål totalt sjöblöt och insåg att jag inte hade några ombyteskläder med alls, bara en t-shirt. Grattis till mig!
Silverräven slog mig med 17 minuter, trots att han bommade rejält på första kontrollen. Det är retligt.
Skruttafisan sprang en kortbana och vann sin klass. Pillerill tog med Silverräven på en U1 och spurtade så snabbt att vi missade hans målgång.
Gick till båten och det var ingen som helst kö, vilket vi sen hörde att det var några timmar senare.
Slappade i husvagnen och fick tillbaka huvudvärken, glömde dricka efter loppet. Åkte hem en sväng för att torka kläder och skor och för att fixa mat. Åt i vagnen och sen somnade vi som fyra små grisar.