tisdag 30 juni 2015

Perfekt

Idag har det varit ingenjörsväder. Det är väder som lockar ut kontorsråttorna.
Just idag hade vi planerat att jobba ute i fält och se - det blev ju helt perfekt väder för det. Två enkilometerspromenader ut till kustbandet i strålande sol och tillbaka igen med lite skitgöra där emellan.
Första vändan hade kollegan jackan på sig, men kom till sina sinnes fulla bruk till den andra.
Ibland är det trevligt på jobbet.

söndag 28 juni 2015

Det kommer, det kommer

Den där utmaningen. Ett träningsinlägg om dagen i hela juni.
Jag halkar efter hela tiden. Det finns varken tid eller skrivlust just nu. Men skam den som ger sig, jag tar det helt sonika i min egen takt.
Så, det kommer, det kommer.

På träningssidan är det också ganska så skralt just nu. Den där ryggen som jag trodde var på bättringsvägen, den samarbetar inte med mig igen.
Jag är så lack på det så ni anar inte. Känner att den begränsar mig nåt enormt.
Min träning just nu består av promenader och stretching. Rehabövningar har jag, men är urusel på att få de gjorda. Så jag ska kanske inte skylla på ryggen egentligen. Det är väl mer latmasken som borde få sig en lavett.

torsdag 25 juni 2015

Närkontakt

Aha, det är så grenarna på det här lilla prydnadsträdet har försvunnit...
Herr och Fru Rådjur tar sig lite friheter i vår trädgård minsann.

De ger kanske bara igen för att vi skrämde ett rådjur ute i orienteringsskogen idag.

onsdag 24 juni 2015

Ett intervallpass

Backintervaller.
Det är ju för jäkla jobbigt, eller hur?
Nyttigt, men både jobbigt och trist.
 
Nöta backe upp och ner tills lungorna vill hoppa ut på utsidan. Våffå gö di på dette viset?

Eftersom jag drivs av upptäckarlusta och har svårt att följa ett träningsschema - är inte backintervaller så vanligt förekommande. Tyvärr, för de gånger då jag faktiskt kört backintervaller lite mer än sporadiskt, har det faktiskt hänt grejer! Det har ju hjälpt.

Jag kanske ske utmana mig själv att genomföra ett backintervallpass i veckan i september eller nåt?
 

tisdag 23 juni 2015

Efter träning...

... är jag HUNGRIG.
Jag kan äta hur mycket som helst, det finns liksom ingen hejd.
När vi är på orienteringstävling är det prio 1 efter målgång - att gå till Markan och köpa nåt att äta.
Det är nästan magiskt, att det som jag äter då, det försvinner ut i kroppen innan det hunnit landa i botten på magsäcken. Det känns så  i alla fall. Jag kan svepa en hamburgare, några kakor, en macka, lite medhavda morötter, en korv och är fortfarande hur hungrig som helst. Små ponnys som går bredvid och ser goda ut, ligger risigt till... Nädå, men nästan.

Så jag önskar att jag kunde skriva om mina stretchövningar för ryggen, om mina nöjdhetskänslor och annat som jag gör eller känner efter träningen, men icke. Här är det bara en abnorm drift efter mat just då.

En träningsform jag älskar

Eftersom jag är en nyfiken typ, älskar jag träning där jag samtidigt ser nåt nytt.
Att upptäcka nya stigar, skaffa sig en överblick över ett nytt område eller bara testa en runda från andra hållet...
När vi är på semester älskar jag att cykla omkring och inventera alla stigar och grusvägar. Jag gillar överblick. Nån psykoterapeut skulle säkert förknippa detta med nåt slags kontrollbehov och det stämmer säkert, men det är nog minst lika mycket förknippat med nyfikenheten. Tänk att vara på ett ställe och inte se sig omkring? Man kan ju missa hur många fina ställen som helst!

Det är förmodligen en av anledningarna till att jag älskar orientering.
Själva definitionen av sporten orientering är att hitta sin väg i obekant mark. Det har onekligen berikat mitt liv! Vi har sett så många härliga platser sen vi började för några år sen. Inte bara fin skog, utan alla andra ställen som det för med sig. Campingplatser, utflyktsmål, kulturmärken, restauranger - ja allt som man stöter på längs våra orienteringsresor.

Ikväll var vi ca en mil hemifrån och provsprang orienteringsbanor inför en tävling klubben anordnar i augusti. Där i närheten sprang jag en nattorientering för två och ett halvt år sen, men då var det snö.
Idag var det regn och grönt. Ett rikt stignät som gav löften om fina löpar- och cykelutflykter. Minsann såg det ut att kunna vara en hel del svamp här i höst.
En timme ute i okänd mark, helt underbart!

måndag 22 juni 2015

Smultron!

Vi måste prata lite om smultronen. Vilken himla fin uppfinning!
Nu börjar de mogna. Igår plockade vi mängder längs med Blekingeleden. Så ljuvligt gott. Bättre än jordgubbar. Bättre än choklad, ta mig tusan!

Ska lägga till en sak på min sommar bucket list: att trä smultron på ett strå.

söndag 21 juni 2015

Att inte komma i takt

Tänkte ju komma ikapp mig själv. Vila mig i form. Bara ta en stärkande långpromenad med en kompis.
Kanske inte helt intelligent att gå 19 km längs med Blekingeleden då.  I kvavt väder, lite för lite vatten i kroppen och med tunga vandrarkängor på fötterna.
En alldeles underbar tur. Regn, sol, lite åska, mycket mygg och en aldrig sinande ordström oss emellan. Precis som en långpromenad ska vara.
En aning för långt bara.
Men underbart som sagt. Totalt utschasad fysiskt men laddad mentalt.

lördag 20 juni 2015

Lite så där dagen efter

Jag ligger en dag snett i Sofys Uppochhoppaijuni.
En titt på bilden över månadens inläggstitlar ger mig titeln "träningsform jag älskar".
Ahhhh, jag tyar inte. Orkar inte tänka efter idag. Det är lite dagen efter idag, helt klart.

Veckan som var, var liksom ända in i kaklet. Öppnade starkt med att vara i Norrland på semester.

En "Fjällfie"

Direkt hem på tisdag morgon och kl 11 stod jag sen i givvakt på jobbet. Därifrån direkt till jobbets sommarfest. I samma stil fortsatte sen veckan och igår, ja då var det ju midsommar hemma på vår altan.
En mycket trevlig vecka måste jag säga, men så himla utmattande.

Imorgon hoppas jag komma lite ikapp med själv och kalendern. Det blir förhoppningsvis en långpromenad i skogen, lite matlagning och annat trevligt.

Hur träning förändrar mig

Ja, inte fasen blir jag mindre i omfång av träning i alla fall. Inte med den mängden skräp jag glupskar i mig...
Annars då, tja alla andra som är med på Sofys utmaning och bloggat om hur träning påverkar, har ju sammanfattat det ganska bra:
Jag blir gladare, lugnare i sinnet, starkare och lite annat på samma tema.

Nu ska jag försöka smälta lite av den abnorma mängden midsommarmat som konsumerats.
Glad Midsommar på er!

torsdag 18 juni 2015

Motsatt effekt

Åkte till Norrland för att försöka bota min Lapplandssjuka. Den där längtan efter fjällvandring ni vet.  Om jag kommer dit och får knata runt lite så stillas kanske hungern.
Hur tänkte jag där?! Nice try, liksom.
Åhhhhhhhhhh. Resultatet blev det motsatta.

Sport på TV

Hm.
Orientering är ju ingen stor TV-sport (än), tyvärr. Alltså tittar jag inte på sport på TV.

Nej, skämt åsido. Det gör jag ju.
Vasaloppet är ju ett måste.  OS och VM-finaler likaså.
Världscupen i skidor går an och ibland även landskamp
Ja, om Sverige är med förstås. Det är regel nr 1, jag tittar bara om Sverige är med.

onsdag 17 juni 2015

Såna som inspirerar

Nån speciell favoritinspiratör har jag inte, men väl en hel drös som om olika plan inspirerar mig.

Min dotter som tränar allsidigt och som inte bangar för såväl hård närkontakt i judon som att kissa i skogen mitt under tävling. Som senaste året visat att trägen vinner.

Personer som gör saker över lång tid, utan att ge upp. Som cyklar till Kina, springer Kungsleden eller bara orkar se mål som ligger längre än några timmar bort.

Jag blir inte så inspirerad av de där  värstingarna, som springer fortast upp för Mount Everest, eller som gör 50 triathlons på lika många dagar. Nej, det är mer de där ganska vanliga människorna som i ganska mänsklig takt tar sig före nåt extraordinärt.
Så om du som professionell rallyförare kör Paris-Dakar med värsta följebilen och miljoner sponsorer, då ligger du i lä för den där småskoleläraren som tar tjänstledigt och till fots går från Umeå till Ystad bara för att testa om det går. Inget ont om att köra Paris-Dakar, det är en jäkla prestation det med, men jag blir mer inspirerad av folk som är som folk är mest.
Som genomför tävlingar trots att träningsmängden inte blivit som önskat på grund av att livet kom mellan. Som har en liten dröm om nåt stort och som vågar testa om det går.
Såna där som drivs av nyfikenhet och av glädje för det som de håller på med.

tisdag 16 juni 2015

Från norr till söder

I morse åt vi frukost på Kiruna flygplats.
I kväll åt vi kvällsmat på Senoren, en ö i Blekinge skärgård.


Från norr till söder. Från tidig vårmorgon till tidig sommarkväll.
Kontraster.

Drömträning

Just nu är min drömträning den träningen som går lätt.
Där jag känner att jag kan göra det jag vill.
Där jag kan cykla så långt som jag vill.
Där jag kan springa, utan att det gör ont, eller känns slitigt.
Där jag kan reglera takten.
Där jag inte är begränsad.

måndag 15 juni 2015

Mina löparskor

Jag skall inga andra gudar hava jämte mina Inov8 X-talon 212.
Det var kärlek vid första löpsteget. I skog är de underbara.

söndag 14 juni 2015

Hälsohets

Nåt jag stör mig på just nu i hälsosvängen, det är det här med att man måste vara så professionell i allt man gör.
Det duger inte att bara ge sig ut och springa längre, nej det måste finnas ett träningsprogram med ett specifikt mål. En coach måste man också ha som kör löpskolning. Det måste finnas ett intervallpass, ett backträningspass och ett distanspass och allt vad det heter. Tappar man en dag för att det är göttigare att pilla naveln eller gå på afterwork, ja då ligger man hjälplöst efter. I min värld blir det bra ytterligare en stressfaktor som tar död på träningsglädjen.
Alltså, när jag började springa lite mer regelbundet, inför Tjejmilen 1998, då åkte vi upp till elljusspåret, drog en runda där i maklig takt och sen var det bra med det. Inga tider, inga ökningar, inga intervaller. Vi var glada att vi orkade runt. Efter ett tag blev det två varv och när vi totalt tröttnat började vi leta efter roligare elljusspår.
Det gick det med. Vi kom runt Tjejmilen och till året efter gick det till och med fortare.
Sen jag började tänka på alla tänkbara parametrar runt löpning så har jag liksom tappat fokus. Jag blir oerhört stressad och provocerad när folk i närheten vill problematisera löpträningen.

När det gäller den hälsosamma maten är det likadant. Det är så många pekpinnar och förbud och påbud och knepiga dyra ingredienser att jag går vilse. Jag irrar bort mig i jakten på det ultimata receptet med mest nyttigheter i. Jag irrar mig bort från spisen och ner i ett teoretiskt träsk som jag fan inte hittar ut från. Istället för att lägga fokus på att faktiskt laga mat, så hamnar mitt fokus på att jag måste laga maten så bra och nyttig som möjligt. Matlagningslusten äts upp av kraven (mina egna reds anm) på att maten ska vara näringsmässigt perfekt.

Så, det är mina tankar om hälsohets. Vi (jag) sätter upp så stora krav på kvaliteten på träning och kost att vi helt missar kvaniteten. Good enough har bytts till Must be perfect.

lördag 13 juni 2015

Favoritmusik när jag tränar

Hm...
Jag tränar väldigt sällan med musik numera.
Att skärma bort ljud som kommer från trafik, djurprassel och andra människor känns helt befängt.
Till råga på allt missar jag ju i så fall alla mysiga ljud - fågelkvitter och sus i träden till exempel.

Däremot nynnar jag ju gärna för mig själv när jag åker utförsåkning. Det är mer av pepplåtar som började på den rädda tiden när jag fick försöka prata mig själv ner för backarna. En liten peppsång funkade ofta och sen har det bara fortsatt.

Har jag nån gång musik på när jag springer, ja då har jag en Spotifylista som jag nästan alltid kör. Det är en blandning av lite ny musik och en hel den musik som jag hade på mina Blandatband på kassett.
Alltid, alltid återfinner vi här två låtar:
  • What I am  - Edie Brickell and the new Bohemians
  • Full Steam Spacemachine  - Royal Republic

fredag 12 juni 2015

Det här vill jag träna i sommar

Min Bucket List för träning i sommar:
  • Dagstur på fjället
  • Mountainbike på Blekingeleden med blåbärspaus
  • Orientering i regnigt Borås
  • Promenad vid Stenshuvud
  • Cykeltur på Själland i kvällssol
  • Orientering på kvällen vid Brösarps backar på Österlen

torsdag 11 juni 2015

Min bästa träningskompis

Jag har många olika träningskompisar, beroende på vad jag gör.
Däremot är utan tvekan min absolut bästa träningskompis nån som hänger med mig nästan överallt:
Naturen.

Ett brev till min gympalärare

Ja, jag ligger efter i Sofys UppochHoppa-utmaning. Hjälplöst efter på allt just nu.

Men här kommer i alla fall gårdagens inlägg, fast i dag då:

Hej Gympaläraren som jag hade tredje årskursen på gymnasiet.
Tyvärr har jag glömt ditt namn, men jag gick bara på din skola i ett år så jag hoppas jag är förlåten.

I vilket fall, som helst...
Tack!
Tack för att du såg mig. För att du nånstans under ytan av skoltrötthet och morgontrötthet och kärleksstrul och kompisstrul och allt annat krafs såg en flicka som var nyfiken. En flicka som gärna ville prova annat än spela fotboll och springa till Vais-torpet. Som såg utvecklingsmöjligheterna i en flicka som gärna provade trampolin, aerobics, spjut, kula och alla andra sporter du erbjöd men som så många avböjde att prova.
Tack för att du såg det och gav mig en fyra i det så viktiga slutbetyget, trots att jag alltid i alla år innan alltid fått en trea. Den där trean som jag alltid fick för att de andra lärarna inte såg mig. Undrar ens om de visste att jag fanns?
Så tack! Du fick mig att inse att träning var mer än fotboll och springa. Att man kunde testa sig fram och ha roligt längs med vägen.

tisdag 9 juni 2015

Träningskläder jag minns

Mina hängselcykelbyxor. De där man var så himla cool i när man gick på aerobics på mitten av 1990-talet.
Eh, nej. De minns jag inte längre. Har raderat de ur minnet (och garderoben).

måndag 8 juni 2015

Nån gång

En framtidsdröm jag har är att fixa den där Räven.

Jag vill uppleva hela sträckan, även de jobbiga bitarna. Jag vill slå mygg utanför tältet. Jag vill kyla mina stackars fötter i en iskall fjällbäck. Jag vill slå upp tält i skymningen och riva det igen i den fuktiga gryningen. Jag vill äta frystorkad mat tills det står mig upp i halsen.
Jag vill gå mig rejält trött. Jag vill svära över stenskravel och tung packning.

Jag vill dra in frisk och klar fjälluft i lungorna. Jag vill fylla minneskortet i kameran med storslagna vyer. Jag vill skriva hälsningar till de andra deltagarna i loggböckerna utefter vägen. Jag vill tjata hål i huvudet på mina vandringskamrater. Jag vill sitta i lä mot en stugvägg och bara njuta av lugnet.
Jag vill sitta i tältet på kvällarna och studera kartan och nästa dagsetapp. Jag vill korsa Tarfalafloden på den rangliga stålbron. Jag vill gå och låta tankarna vandra.
Sen, sen vill jag gå i mål i Abisko och gråta en skvätt och bara vara lycklig (och trött).

Sist men inte minst vill jag ta en välförtjänt öl på Trekkers Inn

söndag 7 juni 2015

Alltid i min träningsväska

Det här får bli en tvådelad historia - en inne och en uteversion.

Väskan för inneträning ligger längst in i garderoben. Det är inte så mycket träning som jag utför inomhus. Jag är lite periodare på STAC (bästa värsta gymmet) och det är den enda träningen som är inomhus.
Med andra ord är den där träningsväskan inte så välanvänd i omgångar. Just nu har jag en svacka, dels för att orienteringssäsongen är i full gång, dels för att jag kom av mig i vintras när jag började arbeta på bästa STAC-tid.
I min inneträningsväska finns alltid mina five-fingers. Ja, det är väl typ det som alltid kommer med. Jag önskar ju att duschgrejor, vattenflaska och ombyteskläder kunde få följa med lite mer konsekvent, men ack nej, så smidigt funkar det inte i min värld alltid.

Uteväskan då? Ja, den är lite mer varierande. I bland består den av en rulle sporttejp och en vattenflaska i en ICA-kasse, ibland är det hela stolsryggsäcken.
I stolsryggan finns alltid en viktig detalj och det är Ampelmann.
Och varför bilden lägger in sig upp och ner är för mig en stor gåta...

En grön plastlåda jag köpte i Berlin (Ampelmann är Berlins variant av Herr Gårman). Lådan köptes egentligen till nåt av barnen som en souvenir, men när jag kom hem med den insåg vi hur förträfflig den skulle vara till kompasser och SportIdenter. Grön som skogen är den ju också.
Alla i familjen refererar till denna låda som just Ampelmann och den har liksom blivit en kär klenod. Nu har plastspännet gått sönder och ingen av oss har nåt ärende till Berlin. Att byta ut Ampelmann mot nån helt vanlig tråkig låda går ju bara inte?!

lördag 6 juni 2015

Favoritcitat

Utmaningen från Uppochhoppa- Sofy ger oss idag titeln Favoritcitat eller motto.

Hm...
I vår familj har vi liksom med åren fått ett eget motto:
Vi är aldrig först, men ofta sist
Inget vi helst applicerar på orienteringsresultaten ( jo jag gör nog det dessvärre), men liksom på saker vi företar oss. En tur till Ikea - vi sladdar in två timmar innan stängningsdags och blir utkörda ur varuhuset när de stänger. Packar bilen och när vi kör iväg är vi sist iväg.
Handlar på Maxi och tar första varan när en högtalarröst meddelar att varuhuset stänger om tio minuter.
Ja, ni fattar.
Det helt omvända har ju faktiskt hänt. Barnen pratar fortfarande om den gången.

När det gäller träning är nog min egen favorit följande:
Pain is temporary - pride is forever

fredag 5 juni 2015

Mitt stoltaste ögonblick

Att vara stolt över sig själv... hm, det är svårt. Har man höga krav på sig själv är det inte ofta man är stolt. Det finns alltid nåt att ranka ner på, eller nåt man tycker man borde förbättra.

Självklart är jag stolt över att jag fött två barn. Lite klyschigt sådär brukar man jämföra en förlossning med ett maraton. Nu har jag inte sprungit nån mara, men jag kan ju jämföra det med att åka Vasaloppet och det stämmer ganska bra. En lång mangling och obeskrivlig lättnad och stolthet när det är klart (och en grym träningsvärk i kroppen).

Men om vi nu smalnar av ämnet att handla om stolta ögonblick när det gäller träning - är det nog inte Vasaloppet som ligger högst. Visst är jag stolt över att ha åkt alla nio milen, varav åtta med rejält skoskav! Det var häftigt att kunna vinna över sig själv och faktiskt åka i mål, trots att jag var på väg av spåret redan i Mångsbodarna (tack till min svåger som förbjöd mig).

Nej, det är nog min utförsåkning som jag är mest stolt över.
Jag började åka 1999 och då var jag rädd. Vågade knappt åka alls och tyckte inte jag kunde svänga. Var totalt livrädd när det var backar då man såg hela vägen ner. Gustavbacken i Lindvallen är bara förknippad med ångest, stor ångest.
Vi åkte några år och det blev bara värre. Säsongen 2002 när vi var i Trysil klarade jag knappt åka blå backe. Jag var nog inget roligt resesällskap till de andra som ville åka rött och svart.

På vintern 2004 åkte vi en vecka med min syster och svåger. På den tiden hade vi bara ett litet barn var och vi vuxna delade på skidpass. Jag och syster gick i skidskola och det var ju inte så väldans mycket mer än just i skidskolan som vi åkte. Rädd, rädd, rädd.

Sen kom det fler barn och vi la nästan ner det här med utförsåkning.

År 2008 skulle mitt företag på kick-off till Idre och jag tänkte att jag åker väl några pliktskyldiga åk med de andra och sen smiter jag iväg till längdspåren.
På nåt konstigt vis verkar det som om jag vilat mig i form. Jag var inte rädd?! Jag åkte stora, röda Västbacken och den var hur rolig som helst.
Det blev mer än några pliktskyldiga åk. Jag åkte hela dagarna och först när liftarna stängde åkte jag längdskidor. Hur jag orkade det är ännu en gåta. Kanske inte så konstigt att jag sista dagen kraschade rejält i längdspåret..
Men utför! Vilken skillnad!
Sista dagen tog jag min första svarta backe och var inte ett dugg rädd. Stolt är bara förnamnet...

torsdag 4 juni 2015

En träningsform jag inte förstår

Fotboll. Alla som sett mig på en fotbollsplan förstår.

Nej, nu ska jag inte vara sån. Fotboll som sport förstår jag, precis som vilken lagbollsport som helst. Fantastisk motion och kul att ingå i ett lag. It's not fotbollen, it's me.

Däremot har jag svårt att förstå mig på sporter som går ut på att skada motståndaren. Säkert kul träningsformer, men när själv tävlandet går ut på att skada den andra... Nej tack.

Sen har jag väldigt svårt för Tabata och Amrap och liknade högintensiva träningsformer. Är det dessutom en PT som står och skriker i örat på mig att jag ska ta i lite till fast att jag redan håller på att kräkas... Ja då vill jag helst bara utdela en rak höger och då är vi ju inne på det jag skrev innan - att träning som mynnar ut i omotiverat våld går fetbort i min värld.
Det är väldigt effektivt med högintensiv träning, jag vet, jag har ju faktiskt gått till en PT innan. Problemet är att jag tar jättegärna i ända från tårna och tills jag blir vimmelkantig - men jag måste få bestämma själv. Nån som vrålar okvädningsord i örat på mig under tiden med syftet att få mig att ta i lite till sporrar mig inte alls. Jag känner mig bara kritiserad och blir stressad på ett mycket negativt sätt.
Jag har väldigt gärna en tränare bredvid mig, men jag presterar minst lika bra om det är lugnt grundtempo och uppmuntrande ord.


onsdag 3 juni 2015

Tur man är i skogen ibland

Att hoppa över bäckar när man orienterar kan vara spännande. Eftersom jag inte är så hög över havet och inte riktigt så spänstig som jag kanske önskat - ja då kan det bli ett litet äventyr.
Finns det då en spång i närheten på kartan, känns allt lite lättare och mindre äventyrligt.
Nja, inte alla gånger.

En sån här flat spång i kombination med mycket regnande och skor utan spikdubb...
Ungefär som ett såpat golv eller som ren isgata.

Tur man är i skogen, så inte så många ser när man får k-r-y-p-a på alla fyra över.

Träning när jag är 65

Om 22 år är jag 65. Ojdå.
Det här inlägget ska handla om hur jag tror och hoppas att jag tränar när jag är 65år. Hmmm. Det var lite svårt. Jag börjar med en tillbakablick.
För 22 år sen, då var jag 21 år och bodde i Småland. Jag hade precis träffat Silverräven och var nyförlovad och bodde i ny lägenhet.
Jag tränade styrketräning med min kusin och gick på Workout med min bästis. Precis som nu fanns det ingen direkt plan med träningen utan vi gjorde det som var roligt just då.

Det är alltså ingen vild gissning att min träning vid 65 år kommer vara likadan - lustdriven.
Jag hoppas det i alla fall. Glädje för att röra på sig måste finnas.
Ju äldre man blir, ju mer funktionell behöver träningen vara. Det märker jag redan nu. Det funkar inte att springa hårt och länge bara för att det är kul, då går jag sönder. Jag måste fokusera på vissa svagheter i kroppen för att hålla.
Så min vision om träning vid 65 år är som följer:
Mycket upplevelseträning: orientering, vandring, cykling, skidåkning.
Funktionell träning: yoga och styrketräning för att klara av upplevelseträningen.

Sist men inte minst hoppas jag att jag har fantastiskt roligt när jag tränar!

tisdag 2 juni 2015

Mitt första träningsminne

Det här med träningsminnen. Inte helt lätt att definiera vad som är det första träningsminnet.
Stina K uttryckte det så bra i sitt inlägg idag. Att nånstans på livets väg började man uppfatta det man höll på med som "träning". Egentligen har man väl kanske tränat hela livet genom att man rört på sig. När blev det just träning? Det tål att tänka på. Jag tror jag definierar det som: när jag rörde på mig med ett visst syfte i att bli bättre på det.

Jag har två ganska luddiga minnen av träning från barndomen, som då inte faller in under det mer allmänna begreppet "rört på sig".
Det första är när vi skulle ha skidtävling i skolan, jag gick i årskurs 2. I årskurs 3 gick min i stort sett enda konkurrent, Eva. Hon var lång och hade visat på rasterna att hon var rätt vass på längdskidor. Det var jag också, jag hade åkt mycket längdskidor hemma i trädgården. Dessutom hade mamma och pappa spårat ett ca 2km långt spår ute i skogen, där vi åkte runt hela familjen.
Men för att slå Eva, som ju då var både ett år äldre och mycket längre - insåg jag att jag nog måste öva lite. Så det gjorde jag. Runt, runt på det där spåret runt huset och i skogen i flera veckor innan tävlingen.
Resultatet: Jag vann tävlingen i skolan! Tjohooo!

Nästa minne är från mellanstadiet nån gång när min kompis Johanna tog med mig på fotbollsträning. I den lilla byn där jag gick i skola, var man nästan tvungen att spela fotboll för att få ett existensberättigande. Så jag följde med henne. Hon hade stor talang och gick senare vidare till andra större och bättre klubbar. Hon ja.
Jag däremot, jag gick på en endaste träning, sen var vi nog alla rörande överens om att hon skulle sköta det där med fotbollen.

Så mitt första minne var kanske det där med skidorna, men jag måste ändå lägga till ett minne från gymnasiet. Vi var ett gäng tjejer i klassen som hade upptäckt att det fanns ett gym i anslutning till gympasalen. Detta var på 1989 och bodybuilding var liksom grejen. Fasen, vad coola de killarna och tjejerna var!
Så vi tog en håltimme och gick dit. Vi slet och drog i maskinerna, utan nån koll på vad vi gjorde egentligen. Efter en stund gick vi över till bänkpress, för det hade vi ju fattat var häftigt. Vi pressade och pressade och satte upp mål för hur mycket vi skulle orka några veckor senare. Vi smidde planer att vara där varje håltimme och pressa. Vi var nog i gymmet en timme drygt och sen gick vi till duschen - skitnöjda. Stretching var det ingen som lärt sig nåt om än, så det hoppade vi sonika över.
Gissa resultatet.
Söte Göte...
Det tog några dagar innan vi ens kunde stå upp normalt. Denna träningsvärk!
Vi gick aldrig tillbaka till det gymmet fler gånger.

måndag 1 juni 2015

En introduktion till min träningsblogg

Tjipp och Välkomna till min träningsblogg!
Jaha, nu satte vi kanske kaffet i vrångstrupen, alternativt skrattade så kaffet flög över bordet.
Träningsblogg?! Njae, det är det väl inte riktigt va?
Kanske inte en renodlad träningsblogg, men nog är här väl en hel del orientering och mountainbikecykling, va?

Den här bloggen startade jag i slutet av 2008, i ren desperation nästan. Jag var fruktansvärt uttråkad. Det mesta hade liksom gått i stå. På jobbet var jag i slutfasen av ett långt projekt och allt liksom bara planade ut. Jag satt med gamla surdegar och kom verkligen ingenstans. Min vän och kollega hade flytt fältet och åkt till England på ett år. Det var så tråkigt så klockorna stannade. Jag utvecklades ingenting och kände att jag inte lärde mig nåt nytt. Jag blev bara äldre och oklokare.

På hemmafronten ungefär samma sak. Jag hade liksom stagnerat.
Så jag startade den här för att få en nytändning och för att känna att jag erövrade lite nya kunskaper. Jag fick sitta och klura på  hur man fick in bilder, hur jag skulle kunna ändra kolumnbredder, hur jag fick in statistikräknare och annat smått och gott.
Dessutom, var jag i starkt behov av att få variera mitt skriftspråk. I mitt jobb är jag väldigt styrd och har ett oerhört krav på mig att uttrycka mig korrekt. Här på bloggen kunde jag få skriva talspråk och jag kunde få leka lite med språket.
Här har vi ett exempel på ett av mina tidiga inlägg och här är ett till. (ååh halledosingen vad liten han var där)

Nån gång i början på 2009 kom jag igång med lite träning efter flera års dekadens. Det var faktiskt lite tack vare bloggen. En annan bloggare och jag utmanade varandra att komma ut 50 ggr på ett år. Med våra mått mätt (då), en fullt realistisk målsättning. Två småbarn, jobb, en man som reste mycket  och lathet skojade man inte bort. Vi klarade utmaningen och jag började så smått hitta tillbaka till träningsglädjen.

Så kom då det här med orienteringen. Nej, skidåkningen kom faktiskt först! I början av 2010 släpade jag mig ut i spåret och jäklar vad det var motigt i början. Flåsigt var ordet, men också SKOJ! Jag njöt och kände mig som barn på nytt, för i barndomen åkte jag mycket hemma i skogen.
På vårkanten började jag jogga med Skruttafis på hennes orienteringsträningar och började så smått springa egen bana. Vi köpte Naturpasset och jag kände att det här var nåt som jag borde börjat med för länge sen. Snacka om att hamna i sitt rätta element!

I början av 2011 lovade jag mig själv att jag skulle våga mig på att springa minst 3 tävlingar innan halvårskiftet. Det gjorde jag och köpte mina första Inov8-skor och blev förälskad. Första riktiga tävlingen var Tjoget, vilket var en häftig upplevelse. Allt var ju nytt - inte minst OLstandarden på toaletter och duschar.

Under 2012, sprang jag väl nästan 2 tävlingar i veckan under tävlingssäsongen. Så det gick ganska fort att bli totalt fast i den sporten. Detta var året som jag fyllde 40 och fick en MTB i present. Det var också året då vi åkte på O-ringen för första gången. Känslan var inte bara "Wow vad häftigt" utan och "Varför har vi inte gjort detta tidigare?!".
Sen har det rullat på, med orientering och mountainbike och utförsåkning och vandringar och gymträning och hela faderullan. Just nu är jag inne i en svacka, eftersom min rygg säger till mig att ta det lite lugnt. Det borde tränas en massa rehab, men oj vad det är svårt att få till.

Så... det är så det ligger till här. Jag tränar ibland mycket, ibland lite mindre, men betydligt mer nu än när bloggen startades. Jag drivs av glädje och upptäckarlust, så några uppstyrda träningsprogram får du nog inte se här. Däremot får du se många skogsbilder och läsa om nya ställen som jag upptäckt till fots eller med cykel.

Ny utmaning

Nu när utmaningen att blogga 100 dagar i rad sjunger på sista versen, är det dags att hitta en ny utmaning.
Sofy som skriver på Uppochhoppa.se kom med en rolig idé. Klart som korvspad att jag hakar på!
Ett nytt blogginlägg om dagen i hela juni och titlarna är förutbestämda:

Nån ren träningsblogg är ju inte detta, men va fasen - jag tänker inte vara så knusslig. Det är kul med lite utmaning ibland.